Vi går mot ett allt mer stillasittande samhälle, där regelbunden motion och rörelse bland barn och ungdomar blir allt mer sällsynt. Föreningslivet har väl aldrig tidigare haft en så viktig roll rörande folkhälsan som nu?

Idrottsföreningar tar genom sitt idrottsutövande ett oerhört samhällsansvar, och ger barn och ungdomar en vettig sysselsättning. Fler och fler föreningar tar också initiativ till ytterligare aktiviteter bortom själva idrottsutövandet. Aktiviteter vid spontanidrottsplatser, samarbete med dem lokala skolorna, riktade projekt mot problemområden för att förebygga vandalisering för att nämna några aktiviteter som genomförts. Var och en bidrar föreningarna till att landets kommuner, direkt och indirekt spar in oerhörda belopp. Detta kopplat till mindre vandalisering, färre sjukdagar bland personal som utövar en idrott. Helt enkelt en friskare och sundare befolkning.

Dock används detta förvånansvärt sällan när idrottsföreningarna söker samarbetspartner i det lokala näringslivet. Detta trots att undersökningar visar på att ”kunna påvisa sitt sociala ansvarstagande” är bland dem mest viktiga anledningarna till att sponsorer vill stödja föreningslivet. Varför är det så?

Tidigare så har det sociala ansvaret funnits med i bakgrunden hos de flesta föreningarna. De vet att de uppfyller en viktig social funktion, skapar fritidssysselsättning hos barn och ungdomar, och ger dem en meningsfull fritid. Dock har man nöjt sig med att ha detta i bakgrunden, och inte i tillräckligt stor grad paketerat detta i sin kommunikation. Har föreningen givit ett namn till samhällsansvaret det åtar sig? Finns det någon plan för hur föreningens sociala åtagande ska utvecklas? Oftast saknas detta, men fler och fler föreningar har börjat uppmärksamma området CSR(Corporate Social Responsibility) och vilka kommersiella fördelar som kan genereras. Ger man det sociala arbetet ett namn, och marknadsför det såväl internt gentemot barn och ungdomar, som externt mot näringslivet, så är chansen stor att just den företagaren som bearbetas har barn som blivit berörda av föreningens verksamhet. Detta förenklar införsäljningen av sponsring avsevärt.

Framtidens förening är mycket väl medvetna om sponsorernas vilja, och paketerar därför sitt samhällsengagemang därefter, så att företagen kan påvisa sitt ansvarstagande genom att bli sponsor till föreningen.

Att beröra en potentiell sponsor genom hård fakta kräver sin man, att nå dem genom att förmedla en känsla är lättare.

Vad tycker ni, betonar idrottsföreningar sitt sociala engagemang tillräckligt mycket i dialogen med med näringslivet?