Eller kanske inte biff men väldigt ofta beroende av försäljningen av korvar, kakor, ostar, toapapper, lotter eller plastpåsar… Jag biter mig kvar i ämnet kring de ideella idrottsföreningarna och en fråga som diskuteras dagligen överallt i vårt avlånga land – Säljaktiviteterna som ska utföras åt föreningen. En fråga som ständigt berör, upprör och ifrågasätts. Med all rätt om man tittar lite djupare i frågan men inte pga av själva säljaktiviteten som föreningen är direkt beroende av. Utan för att förutsättningarna att lyckas är svaga redan innan aktiviteten sätter igång.

Den klassiska Bingolotten som höll tusentals ideella föreningar under sina vingar under många år har naturligt fått konkurrens och många av dagens föreningar letar febrilt efter ett Bingolottosubstitut. En försäljningsaktivitet som är självsäljande och ger bra klirr i kassan med andra ord.

Nu är det korvar, plastpåsar, toapapper eller brandfiltar som håller många ideella krafters drömmar vid liv. Och så ska det kanske även vara. Den svenska föreningsmodellen bygger på ett ideellt engagemang där försäljningsaktiviteter ofta är en del av bördan, att dela tillsammans och ofta för våra barns skull. Många av dessa produkter är dessutom eftertraktade och bra MEN … vilka förutsättningar får de föräldrar och barn som ska utföra säljuppdraget och hur påverkar förutsättningarna föreningens varumärke?

Man skulle kunna lyfta det till en nivå där föreningen dammsuger sina sponsorer på duktiga säljare som skulle kunna köra lite internutbildning i säljkunskap så blir det bättre. Det är säkert ett bra alternativ men jag ser det mer som ett utmärkt komplement till hur man först borde tänka innan man sätter igång aktiviteten.

Man skulle säkert även kunna planera och strukturera aktiviteten bättre men fortfarande finns ett stort frågetecken på vägen att hantera först. Ett ”WHY?”, som breddar kundgruppen från att bara innehålla nära/kära och som sätter grunden för att ens kunna marknadsföra aktiviteten effektivt.

Utifrån mina erfarenheter så törs jag påstå att många föreningars säljaktiviteter, ofta handlar om ett uppdrag från de styrande med ”att klara budgeten” eller ”få in pengar” som det enkla och självklara syftet. Att det därefter i nästa led bland ”försäljarna” (medlemmarna, barnen, föräldrarna osv) handlar om ”vi måste sälja” som säljargument, underlättar inte heller för uppdraget. Vilka kunder hittar vi i målgruppen som attraheras av att köpa för budgetens skull eller för att alla måste sälja? Några finns det naturligtvis men de är få och ganska ofta i nära relation till försäljarnas egna plånböcker. Och tänker man utifrån sitt eget köpbeteende så är det väl ganska sällan man går igång på att köpa något för att säljaren ska klara sin budget eller för att han/hon måste sälja. Särskilt när liknande produkter finns i närheten och ofta till en billigare peng. Det krävs helt enkelt något mer för att våra köpbeslut ska påverkas – och väldigt ofta handlar det om känslor. Även när produkterna är bra. Även om det är en förening som säljer.

Så hur skulle man kunna skapa dessa känslor då?

Svaren är säkert flera men min övertygelse är att en viktig förutsättning är att hantera dessa säljuppdrag på samma sätt som när man arbetar med att stärka ett varumärke. Dvs att skapa känslor för den man är och det man gör. Och att lyfta aktivitetens ”WHY?” i en betydligt högre grad. Det ska inte finnas misstankar om att försäljningsvinsten går till fel saker och det ska dessutom beröra kunden även om det inte är en person man har nära relation till. Ett nettoresultat är inget WHY som berör någon annan och därmed så konkurrerar säljaktiviteten med alla andra likvärdiga produkter på marknaden.

För att konkretisera det hela så tror jag att fler berörs av ett säljbudskap som från styrande handlar om att lyfta de delarna av budgeten som berör och skapar känslor. Det som föreningen gör bra för att värna om sina medlemmar och deras omgivning.

Att inte berätta alls är det sämsta alternativet och det skapar egna tolkningar som sällan stämmer när det når ut till en allmänhet. Att i ena änden tala om att aktiviteten leder till att hålla ner medlemskostnaderna blir motsägelsefullt när man i andra änden har säljaktiviteter som inte alla klarar av. Men om man däremot kan lyfta föreningens kärnvärden som faktiskt oftast finns dolda i budgeten så blir det i alla fall lättare. Fler berörs.

”Vi säljer brandfiltar för att våra knattelag ska ha råd att åka säkert och tryggt med stor buss till sina tävlingar – vill du köpa en filt?”
vs
”Vi måste sälja brandfiltar – kan du köpa en?”

Utan att vara expert på säkerheten med stora bussar så vill jag med detta belysa att två helt olika WHY faktiskt påverkar känslan i köpbesluten men även föreningens varumärke.

Det finns säkerligen hundratals bättre exempel och alla kommer inte att köpa en brandfilt men fler kommer säkerligen att beröras och därmed ökar i alla fall möjligheterna. Men vad som är än viktigare är att skillnaden även är ett vägval kring hur man vill påverka föreningens varumärke. För hur kommer aktivitetens uttalade syfte att spridas vidare? Stärker verkligen båda ovanstående exempel känslorna för föreningen bland allmänheten där framtidens medlemmar och sponsorer finns?

Knappast om du frågar mig. Det ena alternativet riskerar t o m att försvaga föreningens varumärke.

Att lyfta säljaktivitetens WHY har därmed även stor påverkan kring föreningens varumärke vilket borde vara skäl nog för fler föreningsstyrande att hantera sina säljaktiviteter på ett mer professionellt sätt. Ett sätt där man ger försäljarna en ärlig chans att lyckas och varumärket en positiv skjuts i rätt riktning. Eller vad tror ni?

Avslutningsvis så petar jag lite i frågan kring ”frivilliga friköp” som vissa har råd med men som andra inte har möjlighet till. Jag säger varken bu eller bä kring vad som är rätt eller fel då förutsättningarna är olika i olika föreningar men jag kan däremot konstatera att det är en fråga som berör, ifrågasätts men även hyllas. Och som även kommunicerar ut vad föreningen verkligen står för.